Teamwork

Det är verkligen jätteroligt, gulligt och mysigt på alla sätt att barnen leker så fint tillsammans. Jodå. Ja. Bara jag slapp städa upp efter dem. Men det slipper jag inte. Nejdå. Nej. Total förödelse måndag till söndag, igen och igen och igen. Men man kan ju inte annat än fnittra när man kikar in och ser deras samarbete:)

Nyårslöfte?

Salma åkte ju på en släng magsjuka i julas och kräktes i sin säng. Madrassen åkte därmed iväg på tvätt och när den kommit tillbaka med återvunnen fräschör och jag bäddar ner Salma på den utbrister hon lyckligt:

"Åhh min fina lilla madrass! Nu ska jag aaaaldrig mer kräkas på dig - det LOVAR jag!" :)

2008

Planen var att välja ut några få bilder som skulle få beskriva år 2008. Men jag insåg snabbt då jag kikade igenom bildarkiven, att året som gått har varit helt fantastiskt och många foton har det blivit.

När året började var jag gravid i sjätte månaden och mådde underbart bra. Våren var kall och ljus och vacker, vi åkte till havet många gånger för att sitta i vinterljuset på bryggan, kasta stenar, mata änder och dricka kaffe. Sen kom värmen ovanligt tidigt och redan i mars kände jag sommaren i luften där jag satt lutad mot husväggen på mammas och pappas altan och fick fräknar på näsan. Vi gick många långa promenader, Salma och jag. Salma ville lukta på varje blomma och balansera på varje kant, staket och väglinje. Hemma pratade vi mycket om lillebror i magen, Salma ropade "kom uuuuuut" och fnittrade så härligt när hon kände sparkar. Dagen innan Leo föddes gick jag långsamt omkring i trädgården i Björknäs, Magnolian blommade som allra vackrast och Salma grillade marsmallows med moster Elvira.

Leo lät vänta på sig, men när han föddes var det en alltigenom positiv upplevelse. En sådan lugn, trygg och okomplicerad förlossning önskar jag att alla fick uppleva. Och jag skulle gärna göra det igen och igen, men i den frågan lär jag ju stöta på patrull;)

Syskonkärleken var omedelbar och sommaren ljuvlig. Vi badade på dagarna och vi badade på kvällarna. Salma plockade blommor, sprang barfota, byggde sandslott på stranden, plaskade i poolen på mormor och morfars tomt, samlade sniglar, vattnade trädgårdslanden, plockade jordgubbar och hallon, och packade noggrant sin lilla rosa väska varje gång vi skulle på utflykt. Vi fick några riktigt fina dagar ute vid Nabba, med roddbåt och öppen spis och vacker skog. Leo låg nöjt och vickade på tårna i vagnen under björksus hela sommaren.

För Helal var denna sommar väldigt speciell då han fick träffa sin bror som han inte sett på arton år. Salma blev snabbt mycket fäst vid sin farbror och pratar fortfarande ofta om honom.

I juni tog näst yngsta syster Elin studenten, midsommar firade vi ute vid Gunillas koloni, och jag åkte med bästa vännen på pensionärskryssning till Åland:)

Sommaren kom tidigt och så även hösten. Redan i augusti var kylan på ingång. År tjugohundraåttas enda ehh...mindre bra period. Båda ungarna fick vattkoppor och turades sedan om att vara sjuka hela hösten. Leo som varit ganska hostig sedan spädis-tiden blev mycket värre, slutade helt att sova och fick bäras omkring nätterna igenom. När han inte hostade så ammade han, och när han inte ammade så hostade han. Vi åkte på ett litet ekonomiskt bakslag, Helal jobbade en massa extradagar, sömnkaoset var totalt på Trädgårdsvägen, jag tog en bloggpaus och kände mig ganska less.

I december fick Leo äntligen behandling för sin astma. Inhalationsmasken är inte vidare populär av lilla mannen, men oj vilken skillnad det blev! Nu är han frisk och glad och sover på nätterna. Han kryper och pratar yää-yää-yäää, reser sig mot allting, ramlar alldeles för ofta, försöker gå längs möbler, förföljer syrran, äter precis allt som bjuds och har fått sina första två tänder.

Veckorna innan jul hann vi gå på flera mysiga julmarknader, Salma har ridit ponny två gånger och bakat pepparkakor sisådär varannan kväll. Sitt livs första lussebullar bakade hon med morfar och var mycket stolt över. Salma har gått på bio för första gången, tagit första dagiskortet (lipandes), gått i första Luciatåget (uttråkad) och svänger sig gärna med svåra ord som "undantag" "möjligtvis" och "fruktansvärd" Julgranen har Salma fått klä i flera omgångar då Leonard haft ett imponerande fokus på att klä av den:)

Och nu. Ett nytt år. Vid tolvslaget väckte jag Salma, bar henne till vardagsrumsfönstret och pekade exalterat på färgprakten på himlen. "Titta vad vackert! Och oj vad det smäller!" pladdrade jag entusiastiskt. "Jaha. Får jag sova nu?" sa Salma, helt oimponerat. Och när jag lagt ned henne i sängen igen tittade hon allvarligt på mig och sa "ropa inte mer nu mamma, det är natt ju!" Haha - min Salma!

Gott Nytt År!

Som hela världen

Salma kryper omkring på vardagsrumsgolvet, Leonard kryper efter. Salma låter sig "fångas" och Leo kravlar lyckligt upp på hennes mage, klappar med klumpiga små nävar på hennes kinder, båda bubblar av skratt. Så utbrister Salma: Men Leo! Jag älskar dig så mycket! Det är sant! Så mycket som hela världen!"

Och jag vet att jag sagt det förut. Men det är så stort. Självklart hoppades och trodde jag att de skulle gilla varandra, dessa två. Men aldrig kunde jag tro att kärleken skulle komma så omedelbart, så starkt och så självklart. Och inte kunde jag föreställa mig att de dag efter dag skulle tindra mot varandra, röra vid varandra och söka sig till varandra som de gör. De är absolut finast i världen, mina ungar.


Salma vill alltid ha Leo i famnen när det är dags för "Bompa-bompa" (bolibompa) och Leo sitter så stilla lutad mot henne. Och med jämna mellanrum sneglar hon ner på honom med blicken fylld av kärlek.

Två teorier

Salma: Men maaammmaaa, varför kooooommer bussen inte dåååå?

Jag: Ja-a du...jag vet faktiskt inte...vad tror du?

*Salma funderar*

Salma *med dramatisk röst och vilt gestikulerande*:Kanske för att busschauffören blev superarg och så kanske han skrek helt plötsligt såhär "NEJ! Idag tänker jag absolut inte köra den här dumma bussen!" å sen kanske han stångade ner bussen från en hög hög klippa så det sa PANG och alla däcken ramlade av!

Jag: Oj herregud, tror du verkligen att det var det som hände?!

Salma: Jaa...eller så kanske han bara blev trött.

Julefrid

Det blev en riktig Julafton trots allt. Jag hade mentalt ställt in mig på ett "firande" med spyende barn och sunk-föräldrar tuggandes på varsin Gorbys-pirog. Tack och lov piggade Salma på sig framåt kvällen, och när jag frågade henne om vi skulle åka hem till mormor och morfar eller stanna hemma och vila gav hon mig den välkända "är-du-dum-i-huvet-blicken" Ett friskhetstecken. Hos mamma och pappa väntade Den Riktiga Julaftonen med ljuskrona, frosseri, tomte och ett berg av klappar. Och alla mostrar+Gunilla var på plats, så det kunde inte bli bättre. Så skönt.

Salma som knappt sagt ett ord på hela dagen fick ur sig ett förtjust litet fnitter när tomten kom. Hon var såklart ganska urlakad efter nattens kräkupplevelse, men tapper. Hon orkade öppna nästan alla sina paket där majoriteten innehöll något dinosaurierelaterat:) Fullkomligt besatt är hon.

Leos totala fokus låg på julbordet. Han inledde med potatis och köttbullar, fyllde på med jullimpa och morotslåda, och rundade av med fikon och sharonfrukt. Mammas pojke detdär.

Idag juldagen. Den bästa dagen. Så lugnt och fint och vackert väder. Jag promenerade omkring med två sovandes barn i vagnen i två timmar. När Salma vaknade upptäckte hon alla vackra istappar på berget utanför vårt hus. "Åh titta vad fina! Ska vi plocka dom och lägga dom i en vas mamma?" Så det gjorde vi. Sen var vi inne och lekte och pysslade med alla nya saker resten av dagen. Julefrid. Amen.

Humor

Klockan 21.25 kvällen före Julafton. Då bryter kräksjukan ut på Trädgårdsvägen. God Jul!

Föräldraskapets sämre stunder

På morgonen inträffar en liten incident då jag av misstag backar på Salma så att hon slår huvudet en aning mot köksbordet. "Aj!" fräser Salma och sen är det glömt. Tills...

...senare på eftermiddagen. I affären. I den milslånga kön av människor som handlar julskinka. Då kläcker ungen ur sig, med fascinerande hög och klar stämma:
"Men mamma! Varför slog du mej i huvet förut?"

Så nu sitter jag här och förväntar mig ett litet julbesök av Socialen.

Himlen kan vänta

Tänkte tipsa om en fantastisk dokumentärserie som jag följt i många veckor nu. "Himlen kan vänta" heter den och handlar om människor som mitt i livet får beskedet att de är svårt sjuka.

Jag har gråtit och skrattat och funderat en hel del kring hur man ska leva för att känna sig så levande som möjligt. Och hur man ska rensa bort allt onödigt skit i sitt liv som bara stjäl energi. Svårt, jättesvårt...

Hela serien kan du se när du vill på svt play!

Burnin´down da house...

Denna onsdagkväll spejsade jag till helt spontant genom att nästan bränna ner köket. Hela lägenheten blev rökfylld, jag fick kasta en brinnande kastrull från balkongen och harva runt med ungarna på promenad i beckmörkret i någon timme tills de värsta molnen lagt sig. Det blir precis så roligt som man gör det till. Å jag som bara ville ha lite popcorn.

Extra extra!

Idag har det hänt. Onsdagen den 17 december är nu för evigt inpräntat i mitt modershjärta som ett stolthetens datum. Framgångens vindar viner på Trädgårdsvägen. Helal jublar. Jag dansar.

Salma har *trrrrrumvirvel* bajsat i pottan!

Och vad passar väl bättre än att ge ungen en bajsbok i present? Nu har vi läst den sju gånger, gjort ljudeffekter och vridit oss av skratt i soffan. En synnerligen trevlig dag. En bajsdag när den är som bäst.

Den här söta lilla boken rekommenderas varmt. Den handlar om mullvaden som helt plötsligt får en bajskorv i huvudet. Förgrymmad ger han sig ut för att förhöra alla djuren på gården om vem som gjort detta. Och i tur och ordning bevisar djuren sin oskuld med konkreta bevis:)

ps: Jag vet. Jag vet. Ett inlägg om bajs. Men jag lider av svår sömnbrist. Mycket svår.

Kalender ut - julefrid in.

I sex dagar höll jag ut. Men när även den sjunde dagen startade med avgrundsvrålet "MEN VARFÖR FÅR JAG INTE ÖPPNA MEEEERA LUCKOR???!!!" så gav jag upp. I tider som dessa gäller det att noga välja sina strider och rensa bort alla onödiga källor till anti-frid i huset. Och chokladkalendern var definitivt en sådan källa.

Så. Lite tända ljus, lite julmusik och så bärsärkagång på kalendern. Och vips. En smula mer julefrid på Trädgårdsvägen. Det gäller att inte vara den som är den.

Sömntortyr och julgransglädje

Lilla pausen blev lång, och fler lär det bli. Orsak: Klas-Hassan. Mannen med de finaste grönblåa ögonen, det ljuvligaste skrattet, de klåfingrigaste nyporna, de tjockaste bäbislåren och en förbluffande avsaknad av sömnbehov. Och när jag säger att han inte sover på nätterna så menar jag verkligen att_ han_ inte_ gör_ det. Alls. Klättrar och ålar och rullar och skriker och jollrar och ammar och ammar och ammar. Det är vad han pysslar med.

Så här vinglar jag omkring med mitt otvättade hår och gäspar och väser "sov unge sov" alldeles förgäves. Och varje natt omkring klockan 05.10 tänker jag "ahaa - så det är såhääär det känns när man blir galen på riktigt".

Men nog om det. Just nu tänker jag mest på Salmas glädje när hon klädde granen tidigare ikväll. Lilla pannan som läggs i fundersamma veck när hon väljer bland julgranskulorna. Små händerna som oändligt försiktigt trär öglorna på kvistarna. Och hennes ögon som lyser av stolthet när hon tar ett steg tillbaka och beundrar sitt verk. "Men titta vad fint jag har gjort! Det är ju helt perfekt!"

Paus

Ungarna växlar mellan att vara feberdäckade och överaktiva. En lätt frossa har smugit sig på mig och jag sitter därmed och dealar lite med högre makter. Inte magsjuka, snälla inte magsjuka. Hellre en kombo av lunginflammation, halsfluss, urinvägsinfektion, öroninflammation och allmän förkylning. Bara inte magsjuka.

Blogglusten har tappats bort så nu pausar jag. Men först. En bild på mina fina:

Ett halvår i världen

Nyss hans lilla nyfödda hand i min. Och jag minns så tydligt hur jag nästan inte kunde tro att det var sant. Att han verkligen var här nu, att allt gått bra, att han var hel och frisk och att vi skulle få ta med honom hem. Och så sniffade jag på hans hud och tänkte "åh, låt tiden gå oändligt långsamt!" Det gjorde den inte. Ett halvår på ett ögonblick. Men samtidigt tusen ögonblick i detta enda.

Vår fina älskade Leonard. Ett halvår i världen idag.


Vår glada lillunge!


Hoppsan!

Lika glad ändå:)