Midsommar vid Gunillas koloni, en tradition sedan ganska många år tillbaka nu. I år missade vi både ringdansen och kvällsdansen, och egentligen gjorde vi just ingenting därute. Men det är kanske just det. Det härliga i att strutta omkring längs grusvägarna mellan stugorna och vara ganska ful. Somna i en knarrig bäddsoffa och vakna till fågelsång. Sitta på trappen i solskenet och gäspa i trosor och bh. Plocka blommor i dikena, läsa pixi-böcker i gräset, bädda ner trött lillunge i vagnen under trädet, i skydd av en spetsgardin. Klappa katt och leta sniglar. Äta överbliven tårta och dricka kaffe ur pyttekoppar. Kissa i potta, lösa korsord, steka potatis. Sitta på verandan med inramade ordspråk på väggarna och stenar på fönsterbrädorna som jag själv målat som nyckelpigor när jag var liten.
Här är allt som det alltid har varit. Tiden står stilla, samtidigt som det blir tydligt hur den flyger. Nyss var jag liten och blev nerbäddad på en madrass här på golvet, omstoppad med härligt slitna och alldeles mjuka påslakan. Nu bäddar jag ned mina barn skavfötters här. Nyss var jag liten och tassade upp på morgonen, såg Gunillas nakna rygg där hon satt på trappen i morgonsolen. Nu sitter jag själv här med min lilla kaffekopp och barnen är nyvakna och borrar huvudena mot min rygg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar