Leonard

Under graviditeten funderade jag mycket på om det verkligen skulle vara möjligt att känna lika mycket kärlek för barn nummer två? Nu vet jag att det går, att det faktiskt är helt omöjligt att värja sig emot. Kärleken bara ramlar över en och så sitter man där och fånler och känner lyckan och stoltheten spränga i bröstet - igen.

Och vår lilla kille är ljuvlig, på ett annat sätt än vår lika ljuvliga Salma. Läckert att man kan se olikheter i deras personligheter redan nu! Salma var en bestämd liten bebis. Full av karaktär och ganska svårflirtad. Leonard däremot är en riktig mingelbebis:) Hela hans lilla väsen utstrålar prata med mig, gulla med mig, beundra mig!

Det räcker med att man sneglar lite åt hans håll så förvandlas hela han till ett stort flin:) Han skickar iväg det ena charmörs-leendet efter det andra och blåögonen glittrar upprymt när folk samlas för att prata lite med honom. Social till tusen alltså. Måste ha skett någon slags genmutation för varken jag eller Helal kan ju anklagas för att vara några sociala genier, haha!

Förutom att mingla så äter han. Jämt. Hela tiden. Han är en supernöjd flirt-bebis som inte kräver annat än att vara konstant proppmätt. Är han det så tindrar och gurglar och jollrar och skrattar han bara. Min finaste lilla Leonard. Min älskade älskade Klas-Hassan:)