Tjoho!

Vi är inte längre familjen som sitter på golvet och umgås/äter/kollar tv:) Vår lilla skönhet till soffa anlände imorse och vi har nu ägnat större delen av dagen åt att beundra och berömma den. Materiell lycka - oh yes.

och jag var ju tvungen att shoppa lite våriga kuddar. Fast Helal bara skakar på huvudet och tycker att kuddar är fjantigt. Men jag höööör inte;)

Beslutet.

Nu blir det ingen mer Ben&Jerry-glass. På en hel vecka. Beslutet togs för 34 minuter sedan och jag börjar redan vackla i sinnet...men nej. Jag ska stå fast! Jag är stark! Milda makter vilken pärs detta kommer bli...

Wish me luck.

Bebishumor:)

"Max blöja" är jordens roligaste bok, tycker min dotter. Varje gång då jag läser "Max glad. Max kissar golvet" så faller hennes förtjusta fnitter som glittrande pärlor omkring oss. Och när jag kommer till "vovven glad. Vovven kissar blöjan" - ja då skrattar hon så att hon får tårar i ögonen. Jag blir alldeles mjuk i kroppen när hon skrattar så.

Det rätta tänket?

Imorse bestämde jag mig för att gå ner i vikt, så jag gick ut och motionscyklade. I 22 minuter. Det blev väldigt varmt. Svalkade av mig med en halvliter Ben&Jerry´s. Det var väldigt gott. Nu sitter jag och funderar på om detta verkligen är upplägget som kommer göra mig smal. Hm.

Äsch då.

Igår kväll innan jag somnade hade jag storslagna planer på att vara sådär riktigt tjej-sur på sambon idag. Gå omkring och knycka på nacken och svara "inget!" varje gång han frågade vad det var med mig. Ja, jag såg riktigt fram emot det.

Men så imorse när jag vaknade så satt han där på sängkanten i solskenet och såg ganska så söt ut, och så pussade han mig på magen och skämtade om något och jag liksom råkade skratta. Och då är ju allt förstört! För man kan ju inte först skratta och sen återgå till att vara sur. Det är liksom lite för schizofrent.

Så nu måste jag vara glad idag. Fan vad jobbigt. ;)

Sambo bortskänkes!

Ärligt, han har sina bra sidor - så passa på nu när han är alldeles gratis. Upphämtning sker i Björknäs. En brandgul kaffebryggare medföljer.

Japp, idag är definitivt en sån dag.

Den Kloka Modern

Salma sover. Jag målar tånaglarna.

Så vaknar hon till och gnyr missnöjt. Jag smyger in till henne för att klappa om och pilla in napp, men när hon får syn på mig i halvmörkret ger hon ifrån sig ett helt osannolikt högt VRÅL och kastar sig bakåt. Jag förstår ingenting utan lutar mig fram för att krama henne, men hon fortsätter tokskrika och pekar med darrande händer på mitt ansikte. Då inser jag att mitt ansikte är alldeles blekgrönt och förstelnat av ansiktsmasken jag nyss slängde på.

Jag galopperar ut i badrummet och sköljer bort monster-masken. Sen trestegshoppar jag tillbaka till dottern och försäkrar henne om att mamman är aaalldeles normal.

Så gick det alltså till när Salma fick men för livet.

Det bor en katt på vår gård.

Eller, det bor många katter på vår gård, men denna text handlar om en alldeles spektakulär katt. Spektakulärt lat. Har faktiskt aldrig sett en latare katt.

Varje morgon klockan 07.00 kommer den hasandes ut genom porten och hoppar upp i solstolen på gården. Sen ligger den där och rör sig inte ur fläcken såvida den inte måste svulla eller kissa. Båda de aktiviteterna sker 2 centimeter från solstolen. Alltså - den gör inget annat! Jag skulle lätt stå ut med att leva den kattens liv. Lätt.

Men. Något ont måste kattskrället ändå har hunnit med att göra under sin livstid, för den tycks bestämt ha dragit på sig lite bad karma. Det lugna livet fick sig iallafall ett abrupt slut då Salma flyttade till området och blixtsnabbt utsåg just denna kattstackare till sitt stora gull-objekt. Hon tjuter högt av glädje varje gång hon ser den, och hon klappar och klappar och klappar. Och katten avskyr det. Hela hans förnärmade kropp utstrålar att han inte vill bli rörd, inte störd och absolut inte klappad av ett par busklumpiga 14-månaders händer med bristande motorik där klappningen ofta övergår i mild misshandel.

Idag hände det. Idag fick han nog och hoppade faktiskt ned från solstolen för att komma undan Salmas välmenta trakasserier. Men det hjälpte föga. Salma blev alldeles upprymd av att se att katten faktiskt kunde röra sig, och en intressant jakt följde. Eftersom katten är för lat för att springa så satsade han allt han hade på sin stone-face-look. Vaggade omkring och försökte se hotfull ut, strök öronen bakåt och hostade fram något som skulle ha kunnat vara ett fräsande. För ett ögonblick var jag rädd att han skulle kunna riva Salma - men nej, jag är ganska säker på att han inte pallar. En rivning kräver ju trots allt att man orkar utföra en hel sekvens av rörelser (lyfta tassen, vinkla tassen, fälla ut klorna osv) och det är overkill för denna latmask.

Salma lycklig. Katt arg.

Titta vad glad Salma är! Och titta vad pissed katten är!


Salma pillar. Katten ignorerar.

Salma jagar. Katten hatar under tystnad.

Salma skrattar. Katten vaggar hotfullt på svansen.

Salma klappar. Katten försöker resa rygg, men orkar bara halvvägs.

Dagens diss.

Jahapp, nu kuskar Agneta Sjödin runt i Stockholm och signerar sin fantastiskt självutlämnande nya roman. Jag var SÅ nära att åka till Åhlens häromdagen bara för att stå och hat-stirra på henne medans hon tog emot sin (förhoppningsvis lilla) beundrarskara. I sista stund tog jag mitt förnuft till fånga och satt hemma och störde mig istället.

För GUD vad det stör mig. Vi har så många fantastiska skribenter i detta land, framförallt ungdomar, som skriver så att pennorna glöder och som har helt egna uttryck, som äger språket och känslan. Men publiceras de? Nej.

Agneta däremot, som inte överhuvudtaget kan uttrycka sig i skrift, behöver bara andas om att hon har en bok på g så kastar sig bokförlagen över henne. För att hon är kändis. Blä! Och så titeln på bokeländet. "En kvinnas resa" Herre min gud.

Sömnbrist?

Kvällen blev inte så tokig ändå. Vi dissade braseländet och satt hemma och kurade istället. Dottern är ju, som jag med all önskvärd övertydlighet beskrivit, sjuk. Visst önskar jag att hon ska bli frisk, men ändå...*viskar* så tycker jag att det är lite mysigt när hon är såhär kramig som hon är när hon känner sig lite ynklig. Faktiskt. Vi dansade tryckare länge länge i vardagsrummet och hon bara suckade förnöjt mot min axel och klappade mig ömt över håret. Min lilla!

Sambon är inte heller i toppform. Massivt övertrött skulle jag gissa. Eller så är det en begynnande demens på g. Dagens Symptom:

1. Helal upptäcker en liten köttbit på Konsum och blir glad över det låga priset - 20 kronor! Dock visar det sig att Helal missat en nolla och att den lilla köttbiten är oxfilé.

2. Helal lagar muttrande till den lilla 200-kronors-köttbiten och vispar sedan ihop en god sås. När såsen är klar tar han kastrullen, häller i diskmedel och börjar diska den - med såsen kvar i kastrullen.

Så efter att ha avnjutit överklass-köttet utan sås beordrade jag honom i säng, och där ligger han nu och snarkar så gott. Men alldeles nyss kom han uppvacklandes ur sängen, vinglade in i köket, slet upp frysen och moffade i sig den sista ben&jerry-glassen direkt ur paketet. Sen stapplade han tillbaka till sängen. Undrar om han ens var vaken? Scary.

Mamma och pappa kom förbi med en påse valborgsmunkar. Gulle dom!

Me myself och febrig kramig gosunge

Ben&Jerrys glass rockar, regerar och äger. Alla andra glasstillverkare kommer snarast gå i konkurs, sanna mina ord. Det enda som grämer mig är att det borde ha varit JAG som uppfann denna geniala form av glass. Klart att det är glass med kakdegsbitar i som folket vill ha - hur svårt kan det vara att komma på en sån sak?! *dunkar huvudet i väggen*

Gonatt/ Hanna - som hade kunnat vara miljonär.

Happy Valborg till er alla!

Holymoly vilken givande kväll det blev igår. Hur kan ett så litet barn ha så mycket maginnehåll? Min lilla skrutta...när hon äntligen slutade kräkas var hon så utmattad att hon låg som en trasa i min famn, ville bara bli sjungen för och kliad bakom öronen.

Idag Valborg. Sjukt trist högtid om ni frågar mig. Får alltid nån slags oförklarlig ångest då den envisa scoutkåren börjar skråla "vintern rasat". Och så råkar jag alltid ta på mig vita kläder som är täckta av aska innan kvällen är slut. Och så fryser man alltid häcken av sig när brasan brunnit ner och man ska gå hem. Hörde på väderleksrapporten att det ska dra hårda vindar från ISHAVET över Stockholm ikväll. Trevligt.

Positivt: valborgsmunkarna som pappa bakar varje år.

Sådärja

Nu fick hon diarré också.

Negativt: Bajset kom på mina ENDA jeans.

Positivt: Bajset kom även på vardagsrumsmattan som Helal älskar och jag avskyr. Så nu har jag äntligen en finfin anledning att hiva ut den. Sing Hallelujah!

ps: jag vet att ni är jätteintresserade av bajs och kräks. Så jag skriver för ER skull. Tänk på det.

Party här hemma...

...eller inte.

Som taget ur en dålig komedi kräks Salma över HELA köksgolvet, halkar i spyan och ramlar baklänges. Kan det bli värre? Stackars Salma! En stund senare (två sekunder efter att jag skrubbat henne ren såklart) kaskadkräks hon över mammans allra nyaste tröja. Stackars mamman!

Nu sover hon, lilla kräkungen. Och jag sitter med öronen på spänn och lyssnar efter hulkande ljud...blä!

Men bebisar är konstiga. De märker ju inte ens att de kräks! Inte mitt barn iallafall. Hon liksom trallalaa - blääärk - tralalaa - blääärk - tralaa ja, ni fattar. Mysko. Om jag kräks en endaste gång så är hela veckan slutgiltigt och oåterkalleligt förstörd.

Well well. Det blir totalsanering av lägenheten accompanjerat av Bingolotto ikväll. Livskvalité skulle man också kunna kalla det. Nån som vill byta söndagskväll med mig? Ingen? Är ni säkra?

Nu måste jag ju bara...

SKRYTA över min fantastiskt intelligenta och på alla sätt bedårande avkomma. Aldrig hade jag väl kunnat tro att mina (visserligen eminenta) gener i en salig röra med Helals skulle resultera i något så fascinerande!

Här sitter Salma med sin pekbok..eller är det pekboken som sitter där med henne?;) Stor är den, och snart alldeles utnött av Salmas små fingrar som girigt bläddrar sida fram och sida bak och pekar dääää och suger in all ny kunskap med lysande ögon. Och hon kan så mycket! Utan att tveka en sekund pekar hon ut badbollen och traktorn och kamelen och solglasögonen och spaden och broccolin och dockan och och och - det tar aldrig slut! Hennes ordförråd är enormt, man riktigt ser hur hon lagrar varje nyvunnet ord därinne bland hjärnans vindlingar och hon vill bara veta mer och mer.

Andra saker Salma kan:

Gömma sig och vara alldeles knäpptyst jättelänge så att mamman får hjärtsnörp.

Skratta jättemycket när uppriven mamma hittar gömt barn.

Hämta sina små skor übertidigt på morgonen och ta på dem alldeles själv.

Springa sjukt fort på asfalt så att mamman inte vågar titta.

Äta själv med sked. Från alla familjemedlemmars tallrikar.

Smygskicka 14 sms till okänd person från sin pappas mobil.

Smygringa till Ryssland från hemtelefonen.

Shejka rumpa bättre än Beyonce såfort radion sätts på.

Säga PAPPA! med retsamt leende när mamman ber henne säga MAMMA.

Bli alldeles osynlig bakom ett durkslag.

Bryta av snablarna på_alla_ trä-elefanter mamman köpte på Bali.

Äta upp en halv dosa puder - och tycka att det är gott.

Protestskrika iiiiiiii med kastrat-stämma varje gång mamman försöker krama pappan.


07.30 ska denna sko med tillhörande fot och bebis UT varje morgon. Försöker mamman protestera så kan det hända att dottern...

...ringer till Ryssland och klagar!;)

Tofs-lycka...

Imorse satte jag upp Salmas lockiga och redan lite solblekta hår i två tofsar. Sen satt jag och bet mig i läppen en bra stund för att hålla tillbaka mammatårarna som ständigt ligger och lurar, redo att spruta åt alla håll och kanter för minsta lilla söta grej som har med Salmas blotta existens att göra.

Tänk att hon kom just till mig och finns här och låter mig göra tofsar i hennes hår en solig lördagsmorgon.

Finn ett fel.

Det är helg! Solen strålar! Himlen är blå! Men vänta...något stämmer inte. Jag sitter ju inomhus och läser om kiss och bajs i min anatomibok. Gosh, det är ju så att man blir självmordsbenägen.

Zum zum zum...

Min dotter liknar en humla. Jag älskar humlor, till skillnad från getingar. Humlor är mjuka och tjocka och sitter mest och gungar på blomblad. Allra mest älskar jag min egen Salma-humla. Hon är lagom tjock och väldigt mjuk och skulle nog gärna gunga på ett blomblad om hon kunde. Ja, jag är trött. Men söt är hon, dottern.

Konversation med min mor.

Mamma: Tänk jag läste att foster kan få hjärnskador om den gravida mamman kommer i kontakt med katt-bakterier. Tex om hon byter kattsand och så.

Jag:mmmm...

Mamma: Jag höll på JÄTTEMYCKET med kattsand när jag väntade dig. Bytte sand i lådan varje dag!

Jag: jahaa?

Mamma: Så du KAN faktiskt ha en hjärnskada Hanna.

*ASG* Det förklarar ALLT.

Strawberryfields forever...

Nu har begäret satt in. April är den månad då jordgubbs-säsongen startar för min del. Sen mular jag glatt i mig minst en halvliter om dagen fram tills september.

För att inte tala om mina extrema jordgubbs-crejvings sommaren då jag var nygravid. Hoppade på cykeln och trampade desperat iväg till Farsta Torg varje morgon, köpte Tre Liter jordgubbar och åt till frukost, lunch och middag. Att jag faktiskt födde en bebis och inte en gigantisk jordgubbe är ett mirakel.

Boktips!

Jag är bokmal och språkfascist. Och besatt på gränsen till vansinne av bibliotek och pocket-shops. Lukten av nya obläddrade böcker, lukten av gamla gulnade fläckiga sidor...mmm...

Jag läser på morgonen, jag läser framför tv:n, jag läser definitivt på bussen och alltför ofta smyger jag upp på nätterna när Helal och Salma sover, bara för att läsa klart:) Jag granskar varje meningsuppbyggnad i dagstidningen och irriterar ihjäl mig över felstavade rubriker. I mitt huvud flyger rim och synonymer ständigt omkring och jag kan inte låta bli att försöka bilda ord av varenda registreringsskylt jag ser. Så nu vet ni vad som pågår i mitt lilla huvud då jag ser sådär frånvarande ut;)

Här kommer dagens boktips:

"Svinalängorna" av Susanna Alakoski (augustpris-vinnare 2006!)

Boken handlar om lilla Leena och hennes syskon som på 60-talet flyttar från Finland till Ystad med sina föräldrar. Debutanten Susanna Alakoski har skrivit en ömsint skildring av familjens anpassning till det svenska samhället. Men då föräldrarna väljer att supa bort sina sorger med sina landsmän blir anpassningen mycket svår och barnen hamnar i kläm.

Berättar-jaget äger både ett kritiskt öga och är solidarisk med de människor hon skildrar, hon är både genomskådande och kärleksfull. Leena ironiserar över sina föräldrar samtidigt som hon tar dem i försvar, hon håller distans samtidigt som hon är djupt involverad. Hon skildrar på ett övertygande sätt hur en flicka tillsammans med sina syskon drivs allt längre in i en återvändsgränd som handlar om att till varje pris skydda föräldrarna från insyn. Paradoxalt nog älskar man människorna i den här boken efter bara en stunds läsning, trots att de gör varandra så ofattbart illa.

"Fulla vuxna hade gummiarmar och gummiben. Fulla vuxna stank smörgåstårta ur porerna. Fulla vuxna såg aldrig ett barn i ögonen. Vi hatsiktade på dem genom väggarna."

Läs den!